Krig förklarat mot iPaden

Foto: Sommaren hägrar och med detta massor av fri lek.

Foto: Sommaren hägrar och med detta massor av fri lek.

De sista två veckorna har jag varit stressad och dunderförkyld, samtidigt som Monica, Emma och jag har arbetat med att fullfärdiga första numret av Magasinet SMUL. Sena nätter och tidiga morgonar gav ett fint slutresultat – en läcker, fullspäckad tidskrift om flerspråkighet och andra ämnen som intresserar utlandssvensken. Men förkylningen släppte inte utan höll stenhårt fast i mig och gjorde mig till en både disträ och självisk mamma – i alla fall lite mer än vad som är vanligt.

Se där, detta är min erbarmliga ursäkt och upptappningen till detta blogginlägg som handlar om att jag helt släppte på den sedvanliga iPad ransonering som råder i vårt hem. Jag har hostat mig genom nätterna och varit dundersur och faktiskt inte helt orkat vara förälder på ett speciellt engagerat sätt. Jag vet – vi upplever det alla från gång till gång, och jag skriver inte detta för att urskulda mig. Istället vill jag dela med mig av observationer och funderingar om vad som sker när barnen spenderar för mycket tid tittande på TV eller med datorspel.

När iPaden kommer fram i vårt hus tystnar mina vanligen otroligt högljudda och något vilda barn. De sjunker ner i ett hörn på sin säng i en totalt icke-ergonomisk ställning med huvudet nerböjt i en aggressiv vinkel för att komma nära skärmen. De försvinner in i ett transliknande tillstånd där jag kan behöva upprepa deras namn tre gånger innan de överhuvudtaget märker att jag står i samma rum. De kan utan problem sitta i timmar framför den. Det är sällan att de tröttnar själva. Till och med jag  i sjukt, orkeslöst tillstånd börjar skruva på mig av obehag och dåligt samvete efter att de suttit mer än ett par timmar framför den. När jag ber dem lägga undan den behöver jag oftast upprepa detta 3-5 gånger innan de motvilligt lägger den ifrån sig.

Mina barn som är 6 och 8 år spelar Minecraft, ett svenskt spel där man bygger en alternativ värld med hjälp av grovt tillyxade legobitar och en grafik som verkar hämtad från 80-talet. Ibland sitter jag bredvid och diskuterar med dem medan de bygger. Deras snabba små fingrar har byggt mitt drömhus. Ett i varje barns värld. Det följer mina specifikationer till pricka och ligger i båda barnens Minecraft-värld på stranden med en gränslös havsutsikt och en balkong med schäslong där jag kan ligga och titta på solnedgången. Min äldste son lät huset vara turkost eftersom han vet att det är min favoritfärg. Min yngste lät en hög och majestätisk tallhed växa upp runt huset, eftersom jag alltid suckar förnöjt när vi träffar på en sådan hemma i Värmland . När jag sitter bredvid dem i närheten av en alternativ Minecraft-verklighet känner jag nästan havsbrisen och lukten av barrträd.

Minecraft är ett kreativt och skapande spel. I lagom dos. Under de sista två veckorna har deras successivt ökande frekvens lett till fler och fler frågor om att få använda iPaden. Inte färre. Ökad dos spel och TV leder till fixering. I alla fall är det erfarenheten i vårt hem.

Idag bröt ett vilt krig loss över valet av youtube-video. Simsalabim försvann iPaden och en stor konflikt bröt ut mellan mamma och barn. Nu är de undangömda på obestämd tid tills deras ökande beroende försvunnit. Barnen lugnade inte ner sig förrän jag lovade att gömma min egen också.

Nu är det snart sommar och med detta hägrar en lång Sverigevistelse. I Sverige tycker jag att det verkar vara ännu mer vanligt att barn har en iPad, smartphone eller datorspel som obligatorisk förlängning av sin arm. Den slitna snuttefilten ersätts av en dator efter att barnen fyllt fem år. Speciellt i sociala sammanhang som på fester eller restauranger. Jag har suttit på kafferep där tio barn suttit i soffan med varsitt eller ett par Nintendo. Någon spelar och de andra tittar på. Ögonkontakten försvinner och tio barns blick är fastlimmade vid skärmen. Förra sommaren satt en femårig flicka på gräset framför mammas fötter när föräldrarna tittade på en tävling på golfbanan. Femtio vuxna stod och skrattade åt en komisk tävling med olika kvalité på golfbollsputtande. Skrattsalvorna rungade. Flickan satt helt omedveten i sin egen lilla värld helt fokuserad på sin iPad under en vacker sommarkväll med en ofantlig stor gräsmatta bredvid där andra barn sprang runt och lekte.

Min tes är att vi berövar barnen tid när vi använder iPaden/telefonen/Nintendot allt för ofta, speciellt i sociala sammanhang. Tid som skulle kunna ha använts till annat. Tid att vara barn. Tid att prata med sina föräldrar och syskon. Tid att leka med kompisar. Tid att försvinna in på sitt rum och läsa en bok. Tid att rita. Tid att pussla och göra massor av andra saker som barn som inte har en iPad gör. Kanske framförallt tid att klura ut osynliga sociala regler för hur man beter sig i ett sammanhang där det inte fungerar att barnet är i fokus.

Hur mycket människa och barn är man när man spelar datorspel? Reflekterar man och tänker? Utvecklar sin empati och förmåga att kompromissa? Som tekniskt intresserad och social-media-addict vet jag själv att det finns många fördelar med att använda appar och datorspel – om man ser till att göra utvecklande saker. Som förspråkare av flerspråkighet använder jag våra paddor för att ladda ner spel och filmer på svenska och franska. Men mycket tid vid kreativa eller språkliga appar tar också bort tid från vanligt socialt umgänge, där man är en i gruppen och som behöver anpassa sig efter andra.

Frågan kvarstår. Varför gör vi det? Varför har vi vuxna ett sådant behov av att barnen spenderar så mycket tid fastlimmade vid en skärm när de är omringade av andra människor? Det är ändå vi som gör det praktiskt, socialt och ekonomiskt möjligt. Det är knappast barnens ansvar. På sistone har jag undrat om en iPad är ett sätt att få barn distraherat från att man inte orkar eller vill ha barnet i fokus. Precis som om man idiotförklarar barnet och inte tror att det förstår att det finns perioder och stunder där en eller ett par andra också behöver plats i ett socialt sammanhang.

För mig var det som sagt trötthet de sista två veckorna. Och så ville jag vara ifred. Jag pallade inte med den konflikt som jag visste väntade och som istället låg och pyrde och jäste och jäste. Idag exploderade den onödigt stor i storlek men i väntad proportion  till den tid det tagit att bygga upp min egen irritation över situationen.

Nej, nu har jag förklarat krig mot iPaden. Jag gissar att den dyker upp igen när jag behöver en tyst paus.

Hur ser du på det användandet av läsplattor och smart phones som sker hos barn idag? Vad tycker du är bra? Vad tycker du är dåligt?

 

Annonser


Kategorier:Flerspråkighet, Utlandssvensk

Taggar:, , , , , ,

1 reply

  1. Jag upplever liknande. Mina barn fick spela Lego starwars på Playstation varje lördag morgon. Från att bara få spela 30 minuter blev det ganska snart 1 1/2 timme. Och varje gång blev minstingen helt hysterisk när de skulle stänga av. Det tog lång tid innan han blev ”normal” igen. Och detta tjat om att få spela hela tiden. En kväll bara plockade vi bort spelet. Helt och hållet. Har inte plockat fram det igen. Saknar det inte. Barnen frågar ytterst sällan. Vi har sagt att de får spela när de blivit äldre och kan hantera att stänga av spelet.

    När vi är hos vänner tycker jag att det är väldigt synd när iPaden kommer fram. Då slutar de leka och vi vuxna börjar med timers så alla får spela lika mycket. Samtidigt blir det tyst och lugnt. Jag tycker det är tråkigt när vi reser och barnen bara stirrar på en bildskärm och uppfattar inte vad som händer utanför fönstret. Samtidigt har vi det lugnt och kan koncentrera oss på att samtala utan avbrott. Just nu spelar min 4-åring på min iPhone så att jag kan skriva detta (egentligen skulle jag göra annat vid datorn). Jag får lugn och ro. Direkt därefter blir det lekplatsen där vi träffar andra vänner. Och så får jag ekvationen att gå ihop: sitta vid skärmen, hellre spel än TV, och sedan se till att de leker utomhus.

    Jag bor i Schweiz och det är inte så vanligt att barn har egna iPads eller att de spelar TV-spel. Men i Sverige har vi märkt att det är vanligare. När vi hade besök av en familj på fem i fyra dagar i vår stuga i somras fick barnen spela väldigt mycket på deras iPad. Det var skönt för vi vuxna kunde ägna oss åt samtal som faktiskt var svårt annars. Utan iPaden hängde de hos oss, ville bli aktiverade. När besöket åkt hem började mina barn att klättra i träden igen, cykla, leka i sandlådan som de brukade. Jag tror på att begränsa användandet. I vår familj.
    Tack för det fantastiska magasinet SMUL!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: