Språkbarriärer påverkar familjedynamiken negativt

Ibland är det enklare att ge sig ut på en två år lång internationell kampanj för att inspirera andra familjer till flerspråkighet, än att göra en snabb och ärlig bedömning av ens egen familjesituation. Ikväll gjorde jag till slut det, efter att ha stuckit huvudet i sanden många år. För en utlandssvensk, språkälskande mamma med starka familjevärderingar, var det en obehaglig sanning som plötsligt stack fram sin envisa haka.

gråfärd

Foto: Taget på vägen till Whistler igår genom bilrutan, över min mans axel. Helt oredigerat när det gäller färg. Ja, det är ett färgkort. Men ljuset är speciellt när det träffar havet på vår s.k. ”Sea-to-Sky highway”. Ett grått motiv verkar vara en passande illustration av denna blogg.

Andra har påpekat det men jag har alltid slagit det ifrån mig. För att jag inte har velat ta ansvar eller kanske ens önskat se vad som sker rakt framför ögonen på mig. Men ikväll, under en halvtimme i hot tubben, där jag satt vinmjuk efter en lång dag av skidåkning med hela familjen, såg jag tydligt vad kanske andra inser direkt. Under ett odisciplinerat halvtimmes långt ögonblick pratade jag engelska med mina barn för att min man skulle förstå. Och vi hade en stund av fullständig, humorfylld och varm gemenskap!

Är det så ovanligt, kanske du undrar? Ja, och jag förstår absolut om du blir chockad, men för mig var det första gången någonsin.

Jag har ofta trevligt med mina barn eller min man. Mina barn har ofta trevligt med mig eller min man. Min man har ofta trevligt med våra barn eller med mig. Men vi har sällan trevligt samtidigt, eftersom vi hittills inte har haft några längre stunder där vi alla fyra har pratat samma språk. Vi kan skratta åt samtalet som tre av oss fyra engagerar sig i, men det bränner sällan till av intensiv närhet mellan oss allihopa i de gemensamma samtal som vi annars njuter så mycket av. Det finns kanske ingen vägg mellan oss, när barnen och jag växlar fram och tillbaka mellan svenska och engelska vid middagsbordet beroende på om vi tilltalar varandra eller min man, men det är som en osynlig såpbubbla omfamnar tre av oss medan en står utanför.

Min man pratar inte svenska, har inget intresse av att lära sig och jag har heller aldrig pushat honom; en omotiverad person lär sig sällan nya språk väl. Efter att ha hört mig prata svenska de sista åtta åren har han lärt sig en del genom passiv diffusion. Men han förstår inte svenska, även om han verkar greppa koncept och teman i samtal. De viktiga detaljerna som skapar förutsättningarna för kontexten försvinner förbi honom, eftersom han aldrig har lärt sig svenska på ett systematiskt sätt.

Är det mitt ansvar att skapa den familjegemenskap som ett delat språk innebär? Jag har inte tyckt det. Jag tycker att jag har gjort tillräckligt. Jag har flyttat över världshaven, gett upp närheten till och frekvensen av möten med min svenska familj, mitt språk och min kultur. Min karriär försvann också någonstans på vägen. När det kom till möjligheten till ett gemensamt språk, så drog jag en fet linje med en käpp i sanden. Jag vägrar prata engelska med mina barn när min man är med för att han ska förstå vad barnen och jag pratar om. Där går gränsen för vad jag kan ge upp eller anpassa mig till. Samtidigt inser jag att han som enspråkig inte har en aning om det nya universum som öppnar sig med ett annat språk.

I eftermiddags kändes det inte helt enkelt under vårt gemensamma samtal på engelska. Under de få tillfällen jag har pratat engelska med mina barn – för att grannen eller vännen skulle förstå (aldrig min man) – har jag alltid haft en känsla av att balansera på ruinens brant. För det är så lätt att trilla ner i den där situationen att barnen börjar svara på engelska. Att de inte ser svenskan som ett naturligt språk mellan oss. Jag ser så många exempel på detta runt mig.

Mina barn pratar alltid svenska med mig om de tilltalar mig. Men hur många gånger kan jag tilltala dem på engelska innan de börjar göra samma sak tillbaka? Jag vet inte svaret på den frågan och tänker inte heller utforska det i detalj. Jag bekymrar mig inte för min äldste ansvarstagade 8-åring. ”Prat svenska”, uppmanar han lillebror med jämna mellanrum, på ett sätt som låter lite märkligt värmländskt-kanadensiskt. Men för vår 6-årige minsta-motståndets-lag-lillebror gissar jag att det inte skulle ta många diskussioner på engelska innan han skulle byta språk.

Jag står för mina val och kommer att fortsätta leva med dem. Vår familj är en ovanlig familj oavsett språk och jag har aldrig tyckt att begreppet normal är något att sträva efter.  Men visst sjutton påverkar språkbarriärer inom familjen båda föräldrar och barn negativt.

Vilka val har du gjort med era språk i familjen? Vad är viktigast för dig, känslan av gemenskap eller glädjen över att dina barn kan prata svenska med dig och din familj? Jag tror inte att det finns rätt eller fel beslut, men jag lyssnar gärna på hur du och din partner har resonerat runt era språk.

Annonser


Kategorier:Flerspråkighet, Svenska, Utlandssvensk

Taggar:, , , ,

5 replies

  1. Mina barn är 7 och 6 och trots att jag var väldigt strikt och bara pratade svenska med dem de första åren pratar jag numer rätt ofta engelska med mina barn för att andra ska förstå vad som sägs och barnen svarar mig rätt ofta på engelska även om jag pratat svenska med dem. Däremot är det inget jag egentligen tycker är konstigt och stör mig då jag är deras enda svenska källa i vardagen och jag vet att svenskan finns där någonstans i bakhuvudet. När vi åker till Sverige i flera veckor på sommaren tar det bara en dag eller två så slutar de blanda och pratar de bara svenska.

  2. Hej!
    Jag sitter och undrar var och nar man skall dra gransen. Min dotter ar 7 ar och pratar 4 sprak.
    Mitt modersmal ar svenska men efter att ha bott utomlands i manga ar kanns engelskan mer naturlig. Min dotter foddes i Grekland, jag alltid svenska med henne men engelskan var alltid ett naturligt alternativ och hon har också haft manga engelsk sprakiga vanner.
    Hon gick i grekisk skola och pratade det flytande ( och larde sig skriva pa grekiska och svenska samtidigt) Nu har vi flyttat till Holland och har en ny familj, holländsk. Vi pratar holländska vid matbordet ( jag bryter regeln ibland och berättar pa engelska!)
    Dottern har glomt bort mycket av grekiskan ( vi har bott har i 1 1/2 ar) men gar pa grekisk ”hem undervisning” och har en grekisk dagmamma 1 ggr /vecka. Min holländska man tycker att grekiskan ar helt onodig, jag tycker det vore synd om hon tappade den….
    Spraket ar en barriär inom familjen eftersom min man och hans son inte pratar svenska eller grekiska, engelskan forstar alla men vi pratar det sallan tillsammans eftersom jag maste lara mig holländska . Min holländska ar annu pa en niva dar jag har svart att kommunicera obehindrat…
    Hur manga sprak kan man prata? Kommer min dotter bli helt forvirrad med sa manga sprak? Har min man ratt i att det kanske ar battre att hoppa over grekiskan?
    Hitills pratar min dotter alla sprak utan nagra problem och utan att blanda ihop dom….

    • När vår dotter föddes i New Jersey för 36 år sedan, beslöt jag att jag skulle tala svenska med henne. Min man och jag, båda födda och uppväxta i Sverige, hade bott i Nordamerika i 9 år vid det laget. Min man var ofta på resor utomlands i business och svenskan kom naturligt för mig där vi bodde på vår underbara ranch på landet in New Jersey. Jag tänkte inte så mycket på det just då, men många år senare när vi flyttat till Kanada och vår dotter var tonåring, blev det uppenbart för mig hur mycket hon uppskattade den svenska hon lärt sig som barn. I dag när hon ringer och pratar svenska, vet jag att det är något speciellt hon vill att jag ska veta utan att andra hör, eller att hon vill visa en speciell vän att hon kan prata svenska. Vilket som, det gläder mig.

    • Hej, jag har jobbat med många flerspråkiga barn i turkiska förskolor, några få som hade fyra språk, två hemspråk (en från varje förälder) och engelska och turkiska i skolan. De barnen var fantastisk intelligenta och sociala, de var väldigt bra på att ta kontakt över språkgränsen (och var väldigt populära bland kompisarna :), även om de hade en blyg personlighet (nu var barnen bara 3-4 år, och kunde bara prata hemspråken flytande). Samma sak gäller för de trespråkiga barn jag mött. Det här var väldigt skönt för mig att uppleva, eftersom jag har en turkisk man, och vi planerar att bosätta oss i Kanada, så våra (eventuella) barn kommer ju vara åtminstone 3-språkiga. Men efter att ha jobbat med så många flerspråkiga barn (många diplomatfamiljer, men också vanliga invandrare från Iran etc), känner jag mig lugn när det gäller språkfrågan 😀
      Så jag tänker att så länge din dotter själv inte protesterar så är det bara toppen, Detta är ju en fantastisk tillgång hon har, som kommer vara jätteanvändbar när hon blir vuxen, att redan ha 4 språk med sig. Men börjar hon tycka att det är tradigt, kan ni ju lämna grekiskan bakom er. Vill hon ta upp den igen i vuxen ålder så kommer det nog ganska lätt till henne…

  3. Hej, roligt att ha hittat hit. Känner igen mig en del i det du skriver. Jag svenska, min man peruan, 3 barn som växt upp i båda länder, nu bor vi i Peru. Min man har heller inte varit riktigt motiverad att lära sig svenska. Vi pratar spanska med varann. Eftersom vi nu bor i Peru känns det jätteviktigt att jag pratar svenska med barnen. De två äldsta har större ordförråd på svenska och är bättre på att uttrycka sig på svenska. Eftersom jag också är bättre på svenska än spanska kör vi ofta på svenskan tillsammans. Och då hamnar min man utanför, även om han förstår en hel del. Han har läst på sfi, men ändå, de små finesserna förstår han ju inte..

    Vi har väl känt att vi vill att barnen ska ha de 2 språken. Vi vill bäda prata på det språk vi är bäst på. Jag har också lämnat Sverige och gett upp karriär mm. Språket har jag kvar och det skulle aldrig falla mig in att sluta prata svenska. Även om jag känner att när vi pratar spanska allihop så förstår vi alla varann.

    Fast då är problemet min äldsta som fortfarande är i en fas då Sverige och svenskan är bäst. Med tanke på att vi bott i Sverige i omgångar och jag tillbringat mer tid med barnen så känns svenskan mer bekväm för dem nu. Iallafall för de 2 äldsta. Har tyckt mig märka att mycket av inlärningen och inställningen till inlärning också beror på ålder. Min 10-åring har känt störst motstånd mot spanskan. Mellan 2.5-4.5 bodde han i Sverige.

    Kanske måste vi vara tålmodiga och invänta att spanskan känns mer naturlig för barnen. Som hel familj prata spanska och när jag är med barnen svenska. Funderar på om man verkligen kan känna sig helt bekväm i 2 språk.

    Nån gång i framtiden lär väl mina barn studera i Sverige. Hur går det då med svenskan. Borde jag sätta mig med dom och plugga svensk grammatik nu? Hur blir det med engelskan? Borde jag, som vet att engelskalektioner på Perus landsbygd inte är bra, börja lära barnen engelska? De kämpar ju för närvarande med spanskan. Hur mycket kan man lära dem.

    Borde jag lära mig spanska bättre. Min man påpekar ofta att spanskan i byn vi bor i inte är korrekt. En till utmaning, att förbättra spanskan.

    Hmm, mer komplicerat ju mer jag tänker.
    Jag tänkte förr att flerspråkiga familjer bara är positivt. Men det dyker upp gupp på vägen dit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: