Måndagsmorgon. Vi sov för länge imorse och tiden blev knapp. Jag hann inte se Wilde äta mina nybakade lussekatter till frukost. Jodå, det är tillåtet i vårt hus. Wilde är urkass på att äta på morgonen. Svenska pannkakor är favorit. Eller fabborit som han uttalar det. Men pannkakor hinner vi inte steka varje morgon. Om lussekatter står på hans självvalda meny är det helt OK. Söt energi är bättre än ingen energi alls. I alla fall vid frukost.

Sena som vanligt susade Thor och jag nerför Granville street och lyssnade på Virgin. Deras DJ tillhör inte det intellektuella släktet, men de är alla så dumt roliga att det är min definitiva fabboritkanal på morgonen. I alla fall innan kaffet på Blenz.

Dagen ämne var mobbing. En högstadietjej som blivit mobbad varje dag i skolan i över ett år hängde sig i sina föräldrars garage i slutet av november. Majorie Raymond (bild nedan) var bara 15 år.

Ofattbart. Om man hänger sig är det också för att man absolut inte vill misslyckas. Det är inget rop på hjälp. Man orkar bara inte leva längre. Den smärta som ligger bakom ett sådant beslut är svår att greppa.

Vid ett rödljus vände jag mig om för att fråga Thor om han visste vad bullying eller mobbing var? Ett par sekunder undrade jag om jag skulle förklara vad Marjorie Raymond känt sig tvingad att göra? Eller är en sexåring för liten för den bistra verkligheten?

”Nej Thor, jag pratar om bullying. När man drar ngn i håret och slåss och kallar någon för stupid”.

”Men jag älskar bowling, mamma!”. Ordet bowling sades med perfekt engelskt uttal. Jag suckade och gav upp min pedagogiska diskussion. Thor verkade inte helt mottaglig och jag bestämde mig för att återkomma till ämnet när han inte var distraherad av tankar på sport.

Själviska jag hoppas, hoppas, hoppas att mina barn aldrig blir mobbade. Idealistiska jag hoppas, hoppas, hoppas att de aldrig kommer att mobba.

Kategorier:Kanada, Svenska

Etiketter:barnuppfostran, Svenska, Vancouver